Då var den viktigaste semesterveckan slut och vi tar det från början!

Denna gången valde vi som familj att ta semester hela raceweek för Ironman Kalmar och bo på Öland. Även min käre mor skulle haka på hela veckan och svärföräldrarna skulle komma och sova över två nätter. Jag hyrde en trevlig stuga via airbnb i närheten av Saxnäs camping. Vårt schema var fullspäckat och jag hade skrivit upp massor med matställen jag ville äta på, turistande jag ville göra och aktiviteter att utföra. Vi kanske hann göra ca 20% av det.

Måndagen var egentligen bara att ta sig till stugan, då det är ca 5h effektiv körtid från Kristinehamn till Öland (addera två små barn i bilen så tillkommer betydligt mer tid).

På tisdagen tog jag med min 5-åriga dotter Milla och körde till “A World of Dinosaurs”. Om det var mer för min egen skull än mitt barn? Självfallet. Ni såg väl min fina T-rex jag byggt av kinesiskt lego i föregående inlägg? Om inte, kolla omedelbart! Jag har varit sugen på att åka hit i tre år så det var verkligen första saken som skulle bli avklarad. En privatägd dinosaurieutställning med diverse modeller av dinosaurier och även replikor av större skelett. Det finns även fossiler och “äkta” mindre skelett. Jag var nöjd. Milla var nöjd. Good stuff!

Vem älskar inte dinosar?

På onsdagen hade Ironman en sprintdistans som dessutom är en väldigt folklig variant av loppet som heter 4:18:4. Eliten tävlar givetvis, men även många personer som vill testa på triathlon. Det består då av 520 meter simning, 18 km cykling och 4 km löpning. Mycket publik längs banan och folk cyklar med alla möjliga sorters cyklar, damcyklar med cykelkorg är rätt populära. Jag pitchade detta till min fru Anna att jag tyckte hon kunde göra loppet. Dels är det en kul grej, men hade också varit kul om hela familjen hade gjort Ironmanlopp den veckan, då ungarna skulle göra Ironkids. Först var hon helt ointresserad. Sen gick hon i alla fall in på hemsidan och kolla lite. Då ville hon inte för att det var ett saftigt pris (1000 kr, ett normalt sprint triathlon kostar ca 500 kr). Jag erbjöd mig att betala. Fortfarande ointresserad. Hon hade dock fått punka på sitt däck på sin racercykel. Hon frågade om jag kunde laga den. Jag undra varför jag skulle laga den, det var ju ingen idé om hon inte hade något lopp? Så höll jag på fram tills en morgon när jag var på jobbet så fick jag en screenshot på att hon var anmäld med texten “Laga min punka.”.

Vi gjorde faktiskt ett sprint triathlon tillsammans i Karlstad 2019, Jag kommer ihåg att vi kom dit med varsin cyclocross (jag hade samma cykel då som på Ironman Kalmar 2024). Anna kollade sig runt och såg tempocyklar och aerohjälmar och brast ut i skratt. Jag frågade vad hon skrattade åt, varpå hon svarade “Vad gör vi här?!”. Det var en bra fråga faktiskt, men loppet gjordes. Anna kom på plats 19 av 23 i motionsklassen bland damerna och jag kom på plats 23/23 bland herrarnas motionsklass. Det är så vi rullar. Längst bak.
Registreringen för att hämta ut våra nummerlappar etc öppnade 10:00 på onsdagen. Vi var där 10:15 och möttes av en enorm kö som min stackars fru tvingades ställa sig i. Jag hade en kortare kö till mitt lopp, men väntetiden var även där tämligen rejäl. För mig tog registreringen 1 h och för min fru tog det 2 h. Step up your game Ironman! Förvisso att loppen är väldigt stora, men ni kostar också trippelt så mycket som alla andra lopp på samma distanser. Allt över 30 min väntetid för registrering är faktiskt dåligt.

Nåväl, vi hade haft planer på att besöka Kalmar Slott under onsdagen, men registreringens tid gjorde att planerna skrotades. Istället åt vi innan vi gick för att hämta Annas cykel etc för incheckningen, sen stack Anna iväg på race briefing, medans vi hamnade på en lekplats. Sedan var det plötsligt dags för start 18:00! Det går snabbt när man fastnar i Ironman registreringens köer helt enkelt.

Till detta lopp var det väldigt mycket åskådare och att försöka ta sig fram med en Thule-barnvagn gick inte speciellt snabbt. Jag tänkte att jag skulle kunna få en bild på Anna när hon kom upp ur vattnet så gick ner till rampen där atleterna kom upp från simningen. Jag hann ta mig dit och tänka “Anna borde typ gå upp nu?” innan jag såg henne springa förbi mig. Hopp. Missad bildmöjlighet. Jag visste dock att om jag sprintade som en galning så kanske jag kunde hinna ta en bild där Anna kom ut med cykeln. Två barn i en Thule dubbelvagn springandes genom publikhavet, där mitt yngsta barn dessutom höll en cykeltuta som hon tyckte lät väldigt roligt, blev min träning för dagen (utöver dom 22 000 extra steg som togs denna dag). Om jag lyckades ta bilden? Jajamän!

Mycket springande för denna bild!

Anna var nöjd med sitt lopp, bäst gick just cykeldelen där hon snittade ca 28 km/h under cykelsträckan. Inte illa efter totalt 3 cykelpass under 2026! För min del (detta är faktiskt min text, fokus ligger på mig här!) var det väldigt roligt att vara åskådare och det var också väldigt roligt att se mina döttrar gå igång på att se deras mamma idrotta lite. Dom blev väldigt taggade på att springa Ironkids som dom var anmälda till på fredagen.

Efter målgång!

Under torsdagen var alla vuxna i vårt lilla sällskap tämligen slut sedan gårdagen. Anna hade tävlat, jag hade gått 22 000 steg. Alla planerade aktiviteter ställdes in förutom att jag skulle på race briefing i Kalmarsalen 16:00. Jag träffade en träningskompis som heter Alexander där och vi snackade lite skit innan jag körde tillbaka till Öland.

Fredagen checkade jag in cykeln direkt efter öppning vid 10:00 och min fru registrerade ungarna för ironkids. Jag blev också tvingad att köpa en ironman keps, eftersom min fru tyckte att jag såg förjävlig ut i den utslitna stråhatten jag gick runt i för att skydda mina öron och min flint från att bli stekt av solen. 430 kr kostade den. Som hittat. I registreringsområdet träffade jag också en träningskompis från min tid på Luleås Universitet, en glad gotlänning vid namn Robin. Det var hans första ironman och han verkade väldigt taggad. Ett glatt återseende!

Det var sedan dags för Ironkids och 2024 minns jag det verkligen som en av höjdpunkterna på hela resan och så blev det även denna gången. Jag sprang med vår minsting Ellie som kom sist av alla ungar. Sin pappa upp i dagen alltså! Kan också ha att göra med att det var 3-års gräns på eventet, vilket hon inte riktigt är än. Men hon fyller 3 år om 3 veckor!… och ett år.
Målgången blev riktigt fin, vilket också förevigades av lokaltidningen Barometern (fotograf Mikael Eklund) när mina döttrar omfamnade varandra efter Ellies målgång.

Är det inte så sött så att du får hål i tänderna?

Hur goa mina barn än är så kan dom likt alla barn bli väldigt intensiva. Att ha småbarn runtomkring sig timmarna innan göra ett väldigt långt lopp som det absolut inte är säkert att man klarar där man dessutom försöker gå igenom en packlista som är längre än deras önskelistor till tomten var helt ärligt skitjobbigt. Min fru snappade upp detta direkt och tog kidsen och bara höll dom ur vägen. Jag satte på mig hörlurar med vrålhög volym medan jag lagade lite mat (det brukar få ner mig i varv, enkel uppgift att hantera). Fru bäddade också i ordning ett eget sovrum till mig. Mycket tacksamt, eftersom min vilopuls som normalt är på 50-60 nu var någonstans mellan 85-95 enligt pulsklockan. Jag gick och “la mig” strax innan 20:00 med alarmet ställt på 04:00, 04:02 och 04:05 (man vill ju vara på den säkra sidan!).. Givetvis kunde jag inte sova. Jag spenderade dock rätt mycket tid på andra uppgifter, som att spela mina två sämsta parti schack någonsin, skriva lite på detta inlägg samt att jaga en mygga jag konstant hörde men icke kunde finna.

Jag sov ca 4-5 timmar innan jag vaknade av mig själv 03:00 och jag insåg att det inte blir mer sömn än så här inatt. Anna vaknade 04:00 som vi bestämt, gjorde sig i ordning, väckte Ellie som vi inte vågade lämna med farmor ifall hon skulle börja kaosa (Ellie alltså, farmor är lugn). Anna körde oss in till Kalmar och sen rörde vi oss mot växlingsområdet för att jag skulle fixa det sista med att pumpa däcken, lämna mina vattenflaskor etc. Fixade det, gick och lämnade in mina överdragskläder och sen gick vi mot starten. Jag bytte om och tog det lugnt då vi var i väldigt god tid. Fick en riktigt bra känsla där då det var en riktigt fin morgon. Sen gick starten för proffsen och då skickade jag iväg Anna så dom skulle kunna åka hem och ta det lugnt och jag ställde mig i kön för att starta. 

I startfållan tänkte jag lite på ett klipp från instagram. Mina algoritmer har nämligen targetat mig med allt om Ironman Kalmar i sociala medier denna veckan. Mycket tacksam för det! I ett klipp fick lite olika deltagare frågan varför dom gör en ironman. En engelsktalande herre svarade “I guess because I can? I feel privileged to be able to do this.[…] Alot of people don’t have the same opportunities that I have.”. Ju mer jag tänkte på det, desto bättre tyckte jag att citatet var. Man är väldigt privilegierad på många sätt om man kan göra en ironman. Dels ekonomiskt, har du ekonomi till anmälningsavgift och alla prylar har du det väldigt gott ställt. Men också att du är privilegierad om du har en kropp som kan simma, cykla och springa dessa distanserna. Det är väldigt få som klarar av det. Men det är inte så att dom flesta vaknar upp med en kropp som klarar en ironman. Man måste också vara privilegierad nog att ha möjligheten att få till träningen. För folk som tex är ensamstående med flera barn och mycket pendlingstid till och från jobbet är det inte många minuters fritid man kan ägna sig åt per vecka. Så pengar, möjlighet till fritid och en vältränad kropp. En combo som är relativt unik som man faktiskt måste uppskatta. Jag tänkte faktiskt mycket på det inför starten och kommer försöka att ha med mig det längre fram vid liknande tillfällen.

Ser ni mina bestämda kliv mot vattnet? Kan ni ens lista ut vem jag är?

Efter lite väntan gick starten även för mig. Jag hoppade i vattnet och började simma ut från hamnen. Bökigt såklart med massa folk och det var väldigt trångt. Jag tyckte det blev väldigt överdrivet efter ett tag, alla skulle ta snävaste vägen in mot bojarna och det gick inte att ta sig fram. Alltså inte alls. Och jag hade fastnat i mitten. Jag tänkte “Fuck this” och simmade diagonalt ut från denna sörja av människor och jag brydde mig inte ett dugg om ifall jag simmade i vägen för någon. Jag tog mig ut till ytterkanten och kunde där simma ganska obehindrat vilket gick mycket snabbare även om det blev en längre total sträcka. Jag hade glömt att starta klockan vid starten och kom på det några minuter in. På ett sätt var det ganska bra, det var ingen idé att kolla på klockan under simningen då. Ett distraktionsmoment mindre. När man kom ut en bit i havet var jag ganska chockad över att det var rätt rejäla vågor. Från land såg det rätt stilla ut. Så var verkligen inte fallet. Lyckligtvis hade jag precis som inför förra gången varit ute och simmat någon gång när det blåste löjligt mycket, bara för att få den erfarenheten. Jämfört med att simma i en regelrätt storm var detta ingenting. Så simningen flöt på väldigt bra, men jag hade ju ingen aning om det var snabbt eller långsamt. Jag tycker dock att det är väldigt roligt att simma bland vågor, så även om tiden inte gynnas av det, så gör det något för upplevelsen. Lite senare fick jag reda på att jag hade simmat på 1 h 37 min, vilket är 12 minuter snabbare än förra gången. Oerhört nöjd med det.

Lika cool som en gurka.

Växlingen till cykeln gick bra och jag var så jäkla taggad att hoppa upp på min snabba cykel med min ännu snabbare hjälm. På Öland stod familjen och hejade vilket var kul. Sen började jag köra om massor av människor. Det kändes så jäkla bra. Det var väldigt hård motvind söderut på Öland så det gick inte snabbt för någon där.

Hej hej!

Men jag kände mig som en maskin. Jag tänkte att det måste vara såhär den berömde linebackern Ray Lewis kände sig när han yttrade orden “You can’t hurt this! I’m a machine, jerk!” till en motståndare under en match. Tyvärr finns det många skillnader mellan mig och Ray Lewis. För det första har jag aldrig varit 185 cm och vägt 109 kg av bara muskler. För det andra visade sig efter 90 km att jag inte var någon riktig maskin heller. Nu började nacken göra rejält ont när jag låg i aeroposition och jag var förbannad på mig själv att jag inte konsekvent senaste halvåret jobbat med min rörlighet i nacken. Då hade den inte varit så spänd. Jag kunde spendera mindre och mindre tid i aeroposition vilket var dåligt.

Ingen maskin, men ändå!

Vid 110 km övergav jag positionen helt och började även få jäkligt ont i mina fötter av mina cykelskor. Ni som har läst mina inlägg om Vätternrundan och Ironman 2024 tänker nu “Men, varför har du inte bytt skor än!?”. Det tänkte jag också. Men jag hade ett större problem som dök upp nu. Jag hade fått problem med andningen. Djupa andetag och framförallt utandningen kändes obehagligt. Jag har svårt att beskriva känslan, men jag hade aldrig haft denna känslan innan. Eftersom jag är en man så hantera jag den känslan som alla andra känslor vi har. Jag ignorerade den. När jag cyklade över Ölandsbron på väg tillbaka mot fastlandet blåste det riktigt mycket och det var riktigt svårt att kontrollera cykeln som ville blåsa in mig i mötande körfält för bilar. När jag hade nått toppen av Ölandsbron och skulle nedför var det utan tvekan dagens läskigaste moment. Cykeln fladdrade och kändes nästan omöjlig att kontrollera. Det gick lyckligtvis bra, men det var riktigt obehagligt. På tal om obehagligt gick nu andningen inte att ignorera längre. Jag tog mig flera gånger mot sternum då jag tyckte att en del av obehagskänslan låg där under. Jag funderade på hur jag skulle göra och tänkte först att jag kunde vänta tills jag hade cyklat klart, då jag misstänkte att det fanns vårdpersonal i växlingsområdet. Men då tänkte jag ett varv till att om jag uppenbarligen var såpass dålig att jag ville träffa vårdpersonal (vilket jag aldrig vill) för problem gällande min andning under en ironman så bör jag stanna omgående. Jag var vid detta läget inställd på att detta kommer bli min första DNF (Did Not Finish), då jag inte trodde att vårdpersonalen skulle låta mig köra vidare. Så vid 153 km stannade jag vid några funktionärer som ringde efter ambulanspersonal som var på eventet (dom kom inte med blåljus eller så, det var odramatiskt). Jag förklarade problematiken, dom lyssnade på mina lungor, mätte saturation, puls och tog blodtryck. Allt såg bra ut och dom tyckte jag kunde köra på om jag ville. Fine by me! Innan ambulansen hade dykt upp hade en 4 år gammal tjej kommit fram till mig och frågat “Varför cyklar du inte längre?”. Föräldrarna kom fram direkt och försökte få dottern att inte störa mig då det kanske inte var läge. Jag tyckte det var ganska gött att snacka med den lilla tösen som hade många frågor, så det sluta med att jag snacka skit med hela familjen. När jag skulle cykla vidare satte dom mig på bevakning på ironman appen och det sista jag sa innan jag åkte var “Detta berättar jag inte för min fru!”, vilket mamman i familjen baserat på hennes ton tyckte var både roligt och förjäkligt. Denna familjen hejade sedan på mig under löpningen också. Sicka underbara personer.

Inte mycket aero här inte.

Vid denna tidpunkt hade jag släppt alla tidsmål, jag tänkte att tar jag mig i mål om jag så måste gå hela löpningen så får jag vara nöjd med tanke på omständigheterna. Jag tog det väldigt lugnt sista 27 km på cykel innan jag äntligen kunde hoppa av efter 180 km.

I växlingszonen stod min fru och väntade och hejade och jag hoppades att hon absolut inte skulle fråga vad som hänt, då jag uppenbarligen var efter mitt tidsmål. “Jag har blivit undersökt av ambulans och kan inte andas så bra, men jag ska göra ett maraton nu så ha det gött!” är nog inget som skulle göra varken Anna eller mamma så glada att höra. Så jag sa ingenting och Anna fattade att något var fel. Men lyckligtvis frågade hon bara om jag var okej, jag svarade “Ja, men vill inte fokusera på det negativa så vi tar varför cyklingen inte gick så bra efter loppet.” Anna acceptera förklaringen och gav mig beröm. Phew! Bytte om till löpningen och det sista jag tog med mig ur växlingen var en softflask som jag hade fryst vatten i under gårdagen och lagt i en liten kylväska i min ironman-påse för löpningen. När jag tog ur den var den fortfarande fryst till 50%, så jag kunde avnjuta iskallt vatten under några kilometer. Fantastiskt.

Dags för lite löpning med softflask!

När jag var klar var den enkel att hålla i handen och jag gav den till Anna i förbifarten efter 14 km när jag ville bli av med den. Även om jag mentalt hade gett upp på tiden 13:06 som var mitt stora mål så kunde jag inte hålla mig från att räkna på vilken hastighet jag hade behövt springa i för att det skulle gå. Svaret blev: för snabbt. Nåväl, vad är en bal på slottet. Detta gjorde att hela första 15 kilometrarna var ganska tomma på energi och glädje från min sida. Jag hade också börjat få ont i mitt knä, som var ganska väntat. Det var inte så farligt men tillräckligt för att jag tog fram ibuprofen och paracetamol från mitt racebelt (alla borde ha ett racebelt med en större ficka i förövrigt, det är så jäkla bra!). När det hade verkat runt 20 minuter senare blev jag på fantastiskt humör. Jag kunde också andas bättre nu när jag inte var så fälld i överkroppen som på cyklingen, Jag hade också insett under dom 20 minuterna att nu när jag inte hade en tidsmål att stressa mot kunde jag ju dricka och äta hur mycket jag ville vid vätskedepåerna. Jag ville ha vattenmelon. All vattenmelon. Vid varje vätskedepå som var ca varannan kilometer gick jag överlycklig fram till byttan med vattenmelon och tog 3-5 bitar. Sköljde oftast ner det med 1-2 muggar vatten och en bit banan. Jag tog en liten gel med jämna mellanrum också samt en salttablett för att safea upp med både salter och energi. Att känna att det “bara” var ett halvmara kvar när man hade kul var också en skön känsla. Jag är en betydligt bättre löpare nu än 2024, så en halvmara eller mer är ju veckans vanliga långpass. No biggie alltså! 

Lika stark på löpet som en habanero!

Publiken i Kalmar var precis som förra gången helt galet bra. Det är folk överallt som hejar och nästan alla läser namnet på nummerlappen när man springer förbi, vilket känns väldigt personligt när dom säger “KOMIGEN NU DANIEL!”. Flera sätter upp ljudsystem längs banan och tar fram vattenslangar för att duscha atleterna som vill skyla sig. En tjej ur ett sällskap sprang ut på cykelvägen vi sprang på med en krita för att rita en klassisk “hoppa hage”. Jag såg chansen att bli den första att hoppa i denna hage och få stora applåder. Jag såg också risken i att dra hela min hamstring av att göra något så fruktansvärt korkat efter ca 24 km löpning (samt 3,8 km simning och 180 km cykling). Så jag hoppade givetvis hagen till sällskapets applåder och min hamstring överlevde. Thank god for that!

Jag träffade sedan min familj igen när jag hade sprungit 28 km. Jag var superglad. Dom var glada. Jag frågade om jag kunde lägga en beställning för grejer jag ville ha när jag kom tillbaka till stugan. Jag ville ha: 2 st centerrullar, en marabou, helst varianten med salta kex i men annars fick dom överraska mig. Jag ville även ha wienerkorv och pulvermos som jag kunde laga när jag kom hem. Jag hade nämligen känt lukten av detta under mitt andra löpvarv och kunde inte släppa tanken att det borde vara perfekt nattmat efter denna bedrift. Anna och mamma accepterade beställningen och jag sprang vidare in på mitt tredje och sista varv,

Alla food-influencers kan slänga sig i väggen, det är detta man vill äta efter en Ironman!

Under tredje varvet gick min snitthastighet snabbare och snabbare trots att jag fortfarande gick vid vätskedepåerna för att jaga rätt på all vattenmelon som fanns i Kalmar. Jag kollade klockan med ca 10 km kvar och konstaterade att om jag la på ett kol så kunde jag fortfarande slå min tid från 2024 med en timme, vilket hade varit rätt roligt. Någon kilometer senare såg jag en bekant figur framför mig. Det var Robin, träningskompisen från Luleå som jag nämnde tidigare. Jag joggade upp bredvid honom och gav han en kram. Han blev glad och jag var minst lika glad. Robin var inne på sitt andra varv och såg i ärlighetens namn rätt sliten ut (vilket var fullt förståeligt). Jag frågade om han behövde gels, men han hade så det räckte. Vi snackade och skrattade lite kort innan jag sa åt honom att fortsätta äta och dricka och bara fortsätta ta sig framåt innan jag sprang vidare. Jag kunde räkna ut att det skulle bli tight för Robin att hinna till målgången i tid, men det var givetvis inget jag sa till honom. Jag sprang vidare och ökade successivt tempot. Sista kilometern spurtade jag igenom stadskärnan, var helt ensam på upploppet och fick en riktigt fin målgång. Men vad var tiden? Jag kunde ju inte lita på min egen klocka då den inte varit på från starten av simningen. När Anna, barnen och mamma mötte upp mig i målfållan fick Anna gå in och kolla appen för officiell tid. 13 h 32 min 45 sekunder. Personbästa med 1 h 0 min 41 sekunder. Riktigt nöjd.

Målgång!

Och Robin då? Jodå, han var sista man i mål och hans målgång förevigades på Ironmans instagram. Många startande kommer aldrig i mål, men att vara den som har slitit längst av alla galningar som ställer upp på eventet, det är något som förtjänar så sjukt mycket cred.

Det finns många individuella bedrifter från deltagare som kan belysas från Ironman Kalmar. Allt ifrån Robin som slet längst på banan till proffset Robert Kallin som tog nytt världsrekord på cykelsträckan på en Ironman där hans snitt var 46,3 km/h över hela bansträckan. Vinnaren på damsidan Laura Philipp tog sig runt på 8 h 13 min 37 sekunder, vilket var ett nytt banrekord på hela 14 minuter. En annan bedrift är André Du Rietz, vars cykel gick sönder med 35 km kvar av banan. Då sprang han den sträckan, med cykelskor och ena handen på cykeln, innan han sedan bytte om till löparskor och sprang 42,2 km till för att avsluta loppet. Simon Stark som har en historik att välja konstiga cyklar valde denna gången att cykla på en hopfällbar cykel från Biltema. Sjukt imponerande och samtidigt jäkligt roligt.
Personligen värderar jag Pontus Anderssons bedrift mest. Pontus är född med ryggmärgsbråck och sitter i rullstol. Förra året gjorde han ett försök och det stod mycket i flera medier om försöket då. Att göra något med många ögon på sig adderar mycket press och ett nederlag blir avsevärt mycket hårdare. Pontus klarade inte loppet då, utan fick bryta på sista delen av cyklingen. Jag lyssnade på någon intervju med honom efteråt och han lät oerhört besviken, vilket vem som helst skulle vara, även utan all sådan fokus på sig. Pontus gav sig inte, utan anmälde sig igen till 2026 och var utan tvekan den stora publikfavoriten. Jag fick förmånen att se han både under cyklingen och löpet och hans målgång går att se här på SVT. Imponerande bedrifter finns det alltså gott om på sådana här lopp på så många olika sätt.

Nu dagen efter när jag skriver det här så mår jag väldigt bra. Det känns fortfarande lite obehagligt vid djupa andetag, så jag ska hålla lite koll på det under veckan, men det är nog ingen fara. Utöver det har jag bara lite träningsvärk i låren och små känningar i knäna. Inga större problem alltså.

Det dröjer nog ett tag innan jag gör Ironman Kalmar igen. Det finns flera andra långa triathlonlopp jag vill göra, som tex Ironman Hamburg, Challenge Roth och Swedeman. Det finns varken tid eller ekonomi att göra allt samtidigt. Däremot vill jag gärna vara åskådare något år. Ironman Kalmar är verkligen ett unikt event och enligt diverse omröstningar är det en av dom absolut bästa triathlonloppen i världen. Det är inte svårt att förstå. Hela veckan har varit grym och jag kommer minnas den med värme. Att man är privilegierad som deltagare i Ironman Kalmar som den engelsktalande mannen sa på instagram är helt enkelt uppenbart.

/ Daniel Dalerhult

Daniel Dalerhult