Lokaltidningen i Kristinehamn gör varje år en lista över årets sportprofiler. Tydligen blev jag utsedd till plats 24 eftersom jag hade pratat i P4 Kalmar om vad det kostar att göra ett Ironman. Det var ju lite kul, jag behövde alltså inte göra något fysiskt år 2025 för att bli rankad som sportprofil i Kristinehamn, bara prata i radio om hur man spenderar 32 000 kr för att få en frän medalj. I texten beskrivs jag även med orden “fysiskt praktexemplar”. En väldigt snäll beskrivning av en överviktig och flintskallig epileptiker med kronisk ryggvärk sen 15 år bakåt om ni frågar mig. Själv brukar jag säga att jag är ett måndagsexemplar och när jag för något år sen kollade upp det så var dagen jag föddes mycket riktigt en måndag.

Skämt åsido var det såklart trevligt att vara omnämnd, tack NKP! Hade jag varit singel hade jag beskrivit mig själv som ett “fysiskt praktexemplar” på tinder parallellt med bilden där jag håller i en anka från 2021 som profilbild. Erkänn att ni hade swipat höger.

Hitta någon som gör er lika lycklig som denna ankan. Här vägde jag också ca 20 kg mer än jag gör nu, vilket kanske ska nämnas eftersom min fru sa “Vad rund du var på denna bilden!” när hon skulle rättstava detta.

Även om jag gärna skriver en längre text om dejtingtips, så får det bli i ett annat inlägg. Detta är ju en nyårskrönika, så då måste ju jag som träningsprofil i Kristinehamn ge lite träningsråd till alla som ska komma igång med sina nya liv efter nyår!

Jag tycker faktiskt det är svårt att ge andra personer råd om träning, eftersom jag har insett att mitt förhållningssätt till träning är ganska annorlunda gentemot många andra. Jag har inte det vanliga problemet att jag “fastnar i soffan” och inte vill träna. Jag har ingen speciell disciplin heller eftersom jag rätt ofta kortar ner mina pass (ibland är det smart, men ibland vill jag bara inte mer). Jag pratar hela tiden om att jag utifrån ett löparperspektiv måste gå ner i vikt , vilket ur ett perspektiv på 3 år har gått bra, men problemet kvarstår att jag i svaga stunder (som för en vecka sen) äter ett halvt kilo toffifee på mindre än 24 h (det var absolut inte det enda jag åt). Jag skulle dock säga att en sak jag har som är rätt ovanlig är att jag är väldigt okej med att vara dålig på något. Det underlättar när man ska prova nya saker. Jag har varit sist och näst sist i flera lopp och jag har kommit sist och näst sist i flera styrketävlingar. Jag tror aldrig jag stått på pallen (undantag i olika kampsporter i ungdomen) där det varit fler än fem tävlande (knep en fjärdeplats på en presstävling i Stockholm en gång med rätt många tävlande, men nära skjuter ingen hare!).

Det har blivit endel julgodis på sistone och mer toffifee än vad bilden visar. Non Stop Christmas edition är också helt underbart att trycka i sig.

Om man är okej med att vara sämst i olika sammanhang öppnar det massa dörrar för att kunna delta och uppleva nya roliga saker. Jag tränar väldigt mycket, har alltid gjort och har aldrig fått några fantastiska resultat. Jag vet faktiskt ingen som tränar lika mycket som mig som inte är bättre än vad jag är på diverse saker (lite sorgligt faktiskt). Personerna som lägger ner lika mycket tid, men inte får resultaten man önskat lägger av istället. Jag kan dock ha förståelse för det. Men det finns något väldigt fint i att ösa in tid i något man helt enkelt bara tycker är roligt. För om man ger roliga saker tid, svett och lite kärlek så kommer ändå lite resultat med tiden. På två år kapade jag min tid på en halv Ironman med över 2 h. Tiden är fortfarande inte “bra” utifrån ett tävlingssammanhang, men tiden är numera för bra för att kunna beskrivas som dålig (framförallt då den är gjord på en cyclocross).

Tillräckligt snabb för att inte längre vara långsam.

Efter fyra års tid av att försöka lära mig crawl är tekniken eller hastigheten absolut inte bra, men när jag var på badhuset för nån vecka sen och två personer var där som jag starkt misstänker ganska nyligen hade börjat med crawlkurs baserat på deras teknik och den vanliga andnöden efter några längder kändes det kul att tänka på vilken skillnad det är sen jag tog mina första crawltag 2021 med lärare på Karlstads badhus som glömde lära oss armtag fram tills bland dom sista lektionerna efter att det påpekades (jag har min djupaste sympati till min senare simlärarinna Cassandra som fått hantera detta i efterhand, vilket inte är superlätt när din elev är stel som en staty).

Chris Joslin – Skater of the year

Jag kan avsluta med att instagrams algoritm numera tror att jag är skateboardåkare efter att ha kollat på Chris Joslins 360 flip nedför 20 trappsteg på El Toro High School. Detta trick gjorde att Chris Joslin blev Thrashers Magazine “Skater of the year”. Jag kan ha kollat klippet massvis med gånger. Hur som helst har instagrams algoritm nu börjat visa mig massa 40+ åringar som försöker lära sig att åka skateboard med alla skydd som går att skaffa med minst sagt varierande resultat. Jag tycker det är så fruktansvärt gulligt. Själv behåller jag gärna mina fotleder några årtionden till innan jag försöker mig på en kickflip, men det är något oerhört fint med att se folk vara brutalt dåliga på något men att man samtidigt ser glädjen i det dom sysslar med. Detta är en glädje som fler än 48-åriga trebarnsmammor på skateboard borde skaffa sig.

Gott nytt år och god fortsättning från ert fysiska praktexemplar

/ Daniel Dalerhult

Daniel Dalerhult