Jag heter Josef Eriksson, jag är född 1992 och provade bänkpress första gången när jag var 3 år gammal. Jag har alltid haft ett jätteintresse av styrka, och fascinerats över starka människor.

Foto: Carl-Erik Dang

När jag var 9 år uppstod en problematik med min höft så att jag blev lätt funktionshindrad. Jag kunde inte vara ute och leka och röra mig som jag tidigare kunnat. Bara en sak som att ta sig upp och ner för en trapp blev ett väldigt bekymmer där jag var tvungen att gå ner med ena benet före det andra. Det problemet tränade jag bort först i tonåren, men det kan än idag kännas naturligt att gå med min bra höft före. Min pappa som alltid tränade styrketräning och löpning hjälpte mig med att styrketräna för att få göra något fysiskt, då gå var tufft ibland.

Jag minns mitt första träningspass väldigt väl än idag, redan innan detta hade jag bänkat vid några tillfällen så balansen var inga problem och hade en ”OK” teknik. Hur som fick jag upp 27 kg i bänken, men det är inte själva lyftet som jag minns starkast utan hur min pappas näsborrar satt mellan ögonen på honom när han stod ovanför och passade mig… Vi genomförde flera övningar det passet och efteråt så sa pappa jag fick vila,  så lag mig och låg utslagen diagonalt på min pappas och mammas säng ett par timmar.

Det här var grunden för mig på många sätt, jag fick lära mig olika övningar och vad dom tränade, och med tanke på att vi hade massa träningsutrustning hemma blev det lätt man lyfte lite fast man inte tränade då och då. Mellan 12 och 14 års ålder hade jag all utrustning på mitt rum. Detta var ett krav om jag skulle få ha största rummet, men trots det så började jag inte aktivt träna då. Fast visst, det tränades lite mer eller mindre periodvis och jag testade mitt max i bänk en eller flera gånger i kvartalet. En kväll när jag inte kunde sova så lyfte jag lite med lättare hantlar och körde lite 10:or i bänken, när jag fick pump och kände musklerna svälla märkte jag att jag kunde spänna mig så dom rörde sig. Det man ska veta från detta är att jag inte var en mager grabb, vid det här tillfället var jag 12-13 år och vägde ca 90 kg på under 160 cm, så ”skinny abs” var ju inte ett faktum här. Den kraftiga övervikten var en produkt av mitt drag till sötsaker, men även att mina intressen var film och rita, sen ja… från 9-15 år var att bara röra sig ibland rent av smärtsamt så det vart lätt att jag bara satt stilla.  Något viktigt att tillägga är väl att jag vid det här tillfället när jag fick kontakt med mina muskler lärde mig ”Pec-poppa”.

När jag var 14 år, påväg mot 15 år, började jag träna mer aktivt. Då hade jag fortfarande tillgång till styrketräningsutrustning hemma, så något gym vistades jag inte på. Två saker var speciellt bidragande till detta, den ena var Rocky filmerna och den andra var att jag min storebror med några kompisar gick ut och maxade i bänkpress en kväll. Min bror och jag var egentligen dom enda som hade lärt oss till viss del att bänka rent tekniskt, så vi hade ju den fördelen och vanan. Jag minns inte alla resultat men jag gjorde 63 kg och missade på 65 kg, min bror gjorde 65 kg och han som kom att bli min träningskamrat kommande år gjorde 58 kg. Bör tilläggas jag vägde över 95 kg vid det här tillfället om man vill sätta 63 kg i perspektiv, och jag hade säkert bänkpressat vid minst 50 tillfällen innan detta.

Nu var jag då igång på riktigt, 63 kg i bänkpress hade jag och ville bara bli så bra jag kunde. Min träningskamrat gick snabbt om mig och låg före mig lite mer än första halvåret. Han var 6 år äldre och då lite mer ”karl” i kroppen, vilket var en fördel då han redan utvecklat lite större muskler. När jag väl sedan gick om hade jag lagt ner mycket tid och beslutsamhet, efter över ett års träning så gick 100 kg upp i bänken, den 16 November 2008 med en kroppsvikt på 95,2 kg. Jag tyckte att jag var ett SJUKT DJUR som bänkade 100 kg!!! Då bestämde jag att jag skulle börja tävla i bänkpress, verkligheten kom snabbt ikapp och insåg jag var både för tung och för svag gentemot mina konkurrenter. Jag började träna hårdare och började springa. De första 6 månaderna av löpning gick jag ner 25 kg och tog mig från att ”lunka” knappt 400 meter till att springa/jogga 4,3 mil. För en kille, som mig som i flera år haft problem med att gå vissa dagar var det här en ren och skär befrielse.

Foto: Rebecka Karlsson

Första tävlingen jag gjorde var januari 2009 i enbart bänkpress, januari 2010 gjorde jag min första styrkelyftstävling. Varför det tog ett år var inte för intresset att var svagt, utan för att jag hade fruktansvärda problem med knäböj. När jag väl lärde mig knäböj så fick jag ont om jag tränade det mer än i två månader, så blev bara att träna det inför tävlingar för så fort det blev mer fick jag ont och tekniken fallerade. Tyvärr ville jag lite för mycket 2012 och körde böj hårt i 3 månader och efter de har jag inte kommit tillbaka riktigt. Höften är bra när jag gör de jag vet håller den frisk men knäböj är det sämsta för den. Det finns fina motiverande klipp där folk reser sig ur rullstolen och böjer på tävlingar, vilket är jätte motiverande och inspirerande. Mitt problem är omvänt, i deras fall kan det vara att det är knäböj som får dom ur rullstolen, i mitt fall är det knäböjen som kan få mig i rullstol.

Och var är vi då nu? Jag är välmeriterad i bänkpress med flera SM-guld och svenska rekord, jag har även internationella medaljer och ett europarekord. Min höft jobbar jag med och har mer eller mindre hittat ett sätt för att bli stark i knäböj utan att träna knäböj. Mitt huvudfokus ligger på att bli en av världens bästa bänkare, men även att ta fram världselitlyftare och sprida min kunskap.