Bänkpress SM 2010 – Del 2 av 2

Mitt första SM guld

Efter en undermålig natt med sömn var det dags att ta sig exalterat till arenan för att tävla. Trots att det var flera timmar kvar till jag själv skulle väga in ville jag se damerna och de lättare herrarna tävla. Ja, när jag gick i 75an var det inte många som var lättare, men några lättare klasser fanns det. Kan inte minnas någon nervositet. Det är i regel inget jag haft problem med, nu var jag mest intresserad av att se vad de andra skulle göra. Mina kamrater jag åkte till SM med låg kvar på hotellet, jag tror de kom vid 9 tiden medans jag var där före klocka sju. Min entusiasm att se tävlingar kan ha hämmat mitt eget tävlande många gånger. En gång jag är säker på att det gjorde det, Arnold Classic 2018.

Hur som strosar jag runt i hallen och försöker se vad som händer när det händer. Hjälpte någon med något och byggde vidare på ett kontaktnät med människor hela Sverige som höll på med sporten. Idag är jag väldigt glad för all kontakter jag har över landet, hade aldrig anat att det skulle bli något så stort för mig som det är idag. När det var dags för min invägning så var jag något så otroligt tvärsäker på att jag skulle vinna att jag förmodligen uppfattades som extremt självgod och arrogant. Jag pratade med mina konkurrenter som att det vara lika självklart att jag skulle vinna som att A kommer först i alfabetet. Fast det var inte det småpratandet i kön till invägningen gick ut på, utan det var att jag fråga om deras förhoppningar mm. Dock så rann det förr eller senare ut i att jag skulle slå dem alla med marginal. Man kan åstadkomma mycket i invägningskön har jag senare förstått mer och mer under åren. Kanske speciellt om du är en pratglad, självsäker individ.

Jag vägde in på 73,85 kg. Jag var tyngst i klassen på 5-6 deltagare. Jag ville väga under 74 kg för att det hade, bara någon vecka innan offentliggjorts att det skulle komma nya viktklasser. Där bland -74 kg. Så jag ville att mitt resultat skulle hålla sig relevant även i de nya klasserna. Sen kanske några hg hit eller dit inte spelar jätte roll. Nu vet vi dock att mitt resultatet inte är så mycket att komma med om vi sätter det i perspektiv till de talanger vi har idag… Det visste jag inte då. Då var min kapacitet bara helt otroligt fantastik och jag skulle vinna bästa lyftare på poäng.
Det finns en lite bakomliggande de historia inför detta, den stäcker sig ett år bakåt till senaste SM. Det var Bänk SM i Sundbyberg 2009. Jag var anmäld i 75 kg klassen och hade dragit ner mig för att klara invägningen. Väl där i kön får jag höra om mina konkurrenters kapacitet. Jag förstår att 75ans topp 3-4 är bättre än 82,5ans. På den här tiden fick man byta viktklass väl vid invägningen. Så jag går in till invägning där Georg ”Jojje” Boström (En primär man i styrkelyft) sitter. När jag kliver på vägen står det 75,1 kg och han ser att jag ska tävla i 75an. Han säger åt mig att springa och försöka pissa för att komma tillbaka om en stund. Jag förklarar att det är bra så, jag vill gå i 82,5an. Sagt och gjort så hade jag bytt klass.

Jag gör 112,5 kg i mitt andra lyft och missar 115 kg i sista. Sista på 115 kg hade inte givit något och 112,5 kg var PB. Trean gjorde 120 kg om jag inte missminner mig och i både 75an, 82,5an samt 90 slås det svenska ungdomsrekordrekord. I min klass, 82,5 an görs 152,5 kg av Henrik Fransson. I klassen under, -75 kg görs det 135,5 kg och i klassen ovan -90 kg görs det 155,5 kg av den knappt 85 kg lätta Jonas Schröder. Där och då bestämmer jag att nästa år ska jag vinna och jag ska slå rekord. Jag förstår att några +150 kg är omöjligt för mig att öka. Jag var 40 kg efter han som vann. Där emot att göra 136 kg i 75an såg jag som något möjligt.

Jag tränade på och gick upp några kilon under vintern. Till våren nådde jag en gym bänk ring 130 kg och tävlings bänk på 120-125 kg, sen var det stopp. Under sommaren tränade jag som ett djur och tog mig ner så jag låg i 75an. En bra dag gjorde jag 130 kg utan stopp, en sämre 125 kg. När sommaren nådde sitt slut och skolan började kom jag på en ide för hur jag skulle träna. Lägre vikt och fler reps. Komihåg då, att köra över 10 reps i ett faktiskt arbetsset, det ände bara inte på den tiden. att folk avslutade sitt pass med en tia eller så ja visst. Fast att ditt första arbetsset skulle vara +15 rpes? NEJ! Så vi kan väl säga att dom jag berättade om detta för var minst sagt skeptiska. Idag dock så är många av de som var som skeptiska positiva till detta. Många hävdar inte ens att de var skeptiska, de vill väl inte kännas vid det.

Den här träningen tog fart och under hösten 2010 gjorde jag otroliga framsteg, men i slutet av oktober vände det. Min höft är något som jag har haft problem med sen jag var 9 år och knäböj är den värsta jag kan göra. Jag tränade knäböj och det gav ibland väldiga komplikationer, som att gå var svårt. Jag sprang och rörde på mig mycket för att hålla vikten. Åt och sprang, äta lite och nyttigt var inget jag gillade. Det värkte i höften så otroligt mycket en tid där så springa gick inte. Istället så började jag simma, men sparsamma bentag. Det här tror jag dränerade mig väldigt mycket och jag gjorde inte ett enda bra bänkpass, förmodligen tack vare det.

Till allt detta så ca 3-4 veckor innan SM kommer jag in i lokalen för att bänkpressa två reps på140 kg utan stopp. Jag visse att gör jag det klarar jag lite mer än 140 kg med stopp. Jag kommer direkt utifrån och är kall. Stången är lastad med 50 kg redan så jag gör några reps på det. Allt känns så lätt! Normalt gjorde jag ett par set på stången, ett par på 50 kg, ett par på 70 kg osv men här kändes allt så bra! Jag slängde på en 15 kaka på varje sida och gjorde kanske 5-6 reps på 80 kg. Fortfarande jätte lätt! men… Något, vad vet jag inte, alla fall inte då, kändes off. En stramhet och tighthet i vänster bröstmuskel. Jag bryr mig inte i det. Stången flyger ju upp! Sätter på 100 kg i mitt tredje uppvärmnings set. Normalt har jag gjort kanske åtta uppvärmningsset allt som allt innan jag nådde 100 kg, men här var det tredje och jag var fortfarande kall i kroppen. Tre reps senare på 100 kg var jag redo för 120 kg, där jag gjorde två reps. Den där stramheten sitter kvar och växer, men det är SÅ LÄTT. Det finns ingen tid att tänka på det nu. Det sista jag ska göra är en singel på 130 kg innan jag går på 140 kg. Jag gör 130 kg lätt men känner hur stramheten i bröstet släpper när jag pressar upp vikten, det känns inte bra…

Första reaktionen till min pappa som var med var att det inte kändes bra i bröstet. Han säger att det såg lätt ut och jag borde gå för 140 kg. Jag är bestämd och säger ifrån samtidigt som jag plockar av vikten. Jag vet inte vad som har hänt, men bra kändes det inte. Jag känner på bröstet och känner att det känns lite konstigt. Kanske inbillning, men det kändes inte som vanligt. Jag masserar och gungar på det med det blir inte bättre. Min tränings kamrat Rickard Kanon som jobbade på badet och gymmet i samma byggnad kommer ner och tittar till mig. Någonstans i allt tar jag av mig tröja och då ser vi att jag är blå, lila och lite brun i bröst fästet. Inte alls mycket men det syns. Rickard hämtar någon kyl grej som vi lägger på, sen var det bara hem. Det här var första gången i mitt liv ett dåligt pass förstörde min dag och gav mig ett dåligt beteende mot folk runt mig.

Klockan var inte ens tre på eftermiddagen när jag kom hem och la mig i min säng. Jag låg där och kolla upp i taket samtidigt och tankarna strömmade. Jag tänket på vad det här skulle innebära för SM, för rekordet? Jag är ungdom sista året och nästa år är jag junior, då gäller tröja. Sista chansen att slå rekord i -75 kg klassen osv osv. Sen tänkte jag på mitt beteende. Jag blev kort och otrevlig i tonen när det hände och nu låg jag sur och kolla upp i taket på mitt rum. Ingen runt mig hade gjort något fel, jag hade skadat mig och för det betedde jag mig dåligt mot andra. Ingen sa något till mig i tränings lokalen dock, att jag var otrevlig vill säga. Jag vet inte ens om de tyckte det, de förstod väl att jag blev tvär pga skadan med allt ”på spel”. Oavsett vad de tyckte så tyckte jag det var illa och fick avsmak för mig själv. Så ska man inte bete sig bara oavsett. Nu tio år senare så tror jag att jag ärt mig hålla humöret även när det händer tråkigheter. Visst blir jag kanske låg och lite deppig, men försöker hålla humöret uppe.

Den träningen som var kvar inför SM minns jag inte så väl. Det var mest vila och tävla på DM i styrkelyft där jag bara fick med en bänkpress. Väl vid SM så vill jag minnas att det kändes bra. Nu förstår jag varför, efter att haft ett par tre stycken bröst bristningar senaste tio åren. Mitt avtagande från träningen gjorde att bröstet fick läka ihop. Nu var det inte så att jag stannade upp helt i träningen dessa tre-fyra veckor. Dock var det kanske tre-fyra pass och en tävling istället för 10-12 pass och en tävling. Som vi vet med träning så börjar formen sakta dala när man inte tränar och jag tror min topp var på väg att dala från all utebliven träning i relation till den träning jag normalt utsatte mig för. Jag hade även feber en vecka under den här perioden, men det ser jag som sekundärt i sammanhanget. Jag var alltid sjuk på den tiden.

Väl vid SM alla fall så ville jag givetvis göra mitt bästa, men det fanns ett mål i två delar som var de huvudsakliga och varför jag var där. Jag skulle vinna och jag skulle göra 136 kg. Sista uppvärmingslyftet var på 120 kg och ingången satt på 130 kg. Minns 120 kg lyftet som jag gjorde i min lila slitna tjock-tröja över trikån, det var lätt och den dåliga känslan i bröstet fanns nästan inte kvar. Dock kände jag mig lite tryck lös, dagsformen var väl inte den bästa. Jag gick in på 130 kg och gjorde det så där segt och tungt som jag alltid gjorde, hade på den tiden aldrig något klipp i något lyft. I andra blev det de 136 kilona jag kom för och de åkte med, tungt och segt men det åkta med. I sista valde jag 138 kg, mest för att jag fick. Det lyftet var ett riktigt antiklimaxlyft som jag fick kanske 10 cm från bröstet men det tog nog 3 sekunder att få det dit innan energin tog slut. Hur som hade jag gjort det jag skulle och dessutom vann jag bästa lyftare på poäng, för ungdomar då givetvis!

Med mig i mitt hörn den här tävlingen hade jag som tidigare nämnda min far, Rickard Kanon och Viktor Rosengren. Till det två vänner fån Karlstad, Patrik Karlsson och Mathias Lindh. Patrik tävlade i -100 kg som junior och Mathias var där som coach. Båda av dem bidrog mycket till min min utveckling i bänkpressen kommande år. De hade nämligen något jag fortfarande saknade. Explosivitet, precision och planering. Även om min träning inte såg ut som deras på något vis så applicerade jag mycket man inte ser i ettor och nollor. Det är sånt du inte kan läsa om eller lära dig i studier utan måste få direkt från någon som praktiserat ämnet i fråga.

Med det sagt vore det inte mer än rätt att även nämna min far, Rickard och Viktor i detta. Min pappa då, Kjell Eriksson var min första tränings kamrat och den som introducerade mig för styrketräning när jag var 9 år. Därifrån upp mot 18 års ålder så tränade vi mycket tillsammans. Vi är även på gymmet än idag. Rickard då är väl den man kan kalla min första ”styrkelyft” tränings kamrat. Vi spenderade många timmar i och utanför gymmet över flera år tillsammans. Vi byggde ett pannben och gemenskap och har än idag fläckvis kontakt även fast han inte tävlat sen 2014. Viktor då, en kille som nog haft mer kul åt mig än med mig. Vi har känt varandra över 10 år nu och våra dialoger är alltid de samman även om ämnet byts ut. Han tävlar fortfarande periodvis i styrkelyft, men ibland faller han bort för att jaga en estetisk look. Än idag finns det nog inga andra en dessa tre jag spenderat mer tid med i en träningslokal.

Nu har det gått 10 år sen jag fick så högst upp på pallen vid ett ungdoms SM. Framtiden blev nog aningen annorlunda mot vad jag trodde. Den klassiska lyftningen som då knappt fanns är idag dominant och den utrustade lyftningen är mindre än den klassiska var då. VM och EM för klassisk bänkpress kom och det blev möjligt att satsa hur högt som helts. De största scener att vara på som bänkpressare är EM, VM och Arnolds. Jag har haft förmånen att tävla på alla. Att jag skulle hamna i 105an trodde jag inte. Jag trodde jag som mest skulle gå i 93an. Eftersom att jag var så kraftigt överviktig som barn såg jag en risk att väga över 100 kg, men nu är jag här… Mathias Lindh sa alltid till mig att jag skulle sluta i 105an och vara som bäst där. Han hade väl rätt.

Jag har under de här åren åkt på tre långvariga skador som hållit in från bänkpressen. Varje gång jag kommit tillbaka från en långvarig skada har jag min första tävling slagit, eller lyft över gällande svenskt rekord. Jag har ännu inte hunnit tävla sen min senaste skada, men jag har inte tänkt annat än att vara bättre än sist även denna gång. Tio år har gått fort och i livet är jag på en plats jag inte hade kunnat föreställa mig var möjligt när jag som 17 åring knäckte koden för ett nytt sätt att träna. Träningen gick inte bra för mig innan och hade jag aldrig blivit så här bra hade flera dörrar aldrig öppnats som resulterat i att jag träffat människor som jag inte skulle träffa annars mm. Min utveckling i bänken de senaste 10 år ens har varit parallell med min utveckling i livet och jag är långt ifrån klar.

Josef Eriksson

Josef Eriksson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Sunny SodaSunny soda
White Salty Peanut
Till 200 kg böj – Programmet
Hoodie Work
Mjukisbyxor
8-pack magnesium klossar
Styrkelyfts bälte
Sunny SodaSunny soda
White Salty Peanut
Till 200 kg böj – Programmet
Hoodie Work
Mjukisbyxor
8-pack magnesium klossar
Styrkelyfts bälte

Liknande inlägg