50 år av VM i styrkelyft – Det första världsmästerskapet

50 år av VM i styrkelyft
Det första världsmästerskapet


Nationella mästerskap anordnas

Det första världsmästerskapet i styrkelyft ägde rum i York, Penselvanya den 6 november 1971. Innan detta hade flera länder haft olika landskamper. Sverige och Norge, Frankrike och England samt England och USA. Sporten styrkelyft var allt annat än väletablerad. Det var få länder som utövade den inom de ramar som skulle kommas att göra vid VM 1971. USA hade börjat med sitt första nationella mästerskap 1964 som var ett inofficiellt. Det arrangerades under AAU (Amateur Athletic Union) som var ett idrottsförbund med flera idrotter under sitt paraply. Mästerskapet hade 37 deltagarna i klasserna 56 kg, 60 kg, 67,5 kg, 75 kg, 82,5 kg, 90 kg, +90 kg. I andra länder anordnades också nationella mästerskap under 60 och början av 70-talet. Sverige bland annat hade sitt första riksmästerskap 1970 i Göteborg.

Tävlingsordning, utrustning och doping

Vad  gäller tävlingsutrustningen så var det inte det vi är vana med idag. Någon enklare variant på knäböjsställning och bänkpressen var fast utan reglerbara höjder. Skivstången är för mig dock ett mysterium. Jag kan inte tro att man använda tyngdlyftningsstång för av bilder och videos från VM 1971-1972 var svikten för dålig för att vara tyngdlyftning. Marklyft norr om 350 kg drogs och svikten från stången var sannerligen sparsam. Däremot så hade man inte, inte ens 1972 från York Barbell tagit fram faktiska styrkelyfts stänger. Det här har jag listat ut genom hjälp av bilder. Regeln om markeringen för 81 cm fanns gällande greppet vid bänkpress, men inga markeringar för det fanns på stängerna. Istället hade man tejpat upp markeringar för 81 cm vidden. När jag under åren hört mig för och frågat om styrkelyftsstången hart jag hört att Uddeholm ska ha tagit fram en variant alla fall 1973, något jag tror gällde även York Barbell.

Startordningen på en tävling gick till som sådan. Du vägde in 2 timmar innan start och sen startade alla i bänkpressen. Lättaste till tyngsta vikten klovades och hade du din vikt tre gånger efter varandra så lyfte du efter dig själv. Lyfte du efter dig själv fick du dock tre minuter på dig istället för en minut. När sista bänken var klar sadlades det om för knäböj där samma sak gällde och så även i marklyft. Tävlingarna blev väldigt långa och outhärdliga för lyftare och publik. Många gjorde bättre siffror på mindre tävlingar då de inte behövde gå flera timmar mellan lyften för dem. Vid stora tävlingar kunde de knäböja före lunch och dra mark vid midnatt.

Något lottnummer hade man inte heller som idag. Lottnumrets innebörd är att om två ska gå på samma vikt, får den med högre lott gå sist. Sen om två har samma kroppsvikt och lyfter samma vikt, är det den med lägre lott, den som lyfte vikten först som vinner. Här löste man det istället med en eftervägning. Den som vägde mest efter tävlingen om det slutade på samma total förlorade.

Doping 1971 var något sin inte ens testades för på OS. Först 1981 smygstartade man att testa inom styrkelyft. Så det var fritt fram för den som ville att bruka. Där emot var utrustningen inte mycket med. Någon form av apotekslinda och tyngdlyftarbälte användes av lyftarna, så det var mer eller mindre klassiskt. Ett styrkelyft bälte och knävärmare av modern modell hade nog givit det samma om inte mer.

VM 1971

VM:et 1971 äger rum på Yoke Barbell med Bob Hoffman närvarande och entusiastisk kring det hela. Hoffman hade länge varit engagerad i tyngdlyftningen och gjorde träningsutrustning. Mästerskapets uppslutning från andra länder var inte jättestort. Det var 37 deltagare med fyra från Storbritannien och en från Jamaica. Viktklasserna som fanns var följande 56 kg, 60 kg, 67,5 kg, 75 kg, 82,5 kg, 90 kg, 110 kg, +110 kg. Det fans flera lyftare som deltog där som kom att bli stora namn inom sporten. Bland dessa Larry Pacific, Vincent Anello, John Kuc, Jim Williams, Ronald Collins och Precious McKenzie.

Supertungviktarna på den tiden var inte så super tunga som vi kan se idag. De vägde mellan 120 – 150 kg där den tyngsta var Jim Williams som på den tiden vägde strax över 150 kg. Resultaten var däremot imponerande. Det var fem deltagare i klassen där alla någon gång slog ett världsrekord. Den enda jag inte tror någon gång slog ett världsrekord var han som vann klassen, Hugh Cassidy. Man tävlade med pounds vikter vilket gör att de blir lite speciellt när man översätter i kg.

1. Hugh Cassidy 979,8 kg

2. Jim Williams 979,8 kg

3. John Kuc 954,8 kg

4. Joseph White 870,9 kg

5. Donald Cundy Jr. BOOM

Det knäböjdes 362,9kg (800 lbs) utan bälte eller lindor. Bänkpressades 299,4 kg (660 lbs) och drogs 371,9 kg i marklyft utan bälte. Det försöktes även på 396,8 kg i marklyft, även det utan bälte av en 123 kg lätt John Kuc. Andra framstående vikter skulle vara John Kanters knäböj i -90 kg på 308 kg med miss på 317,5 kg. Lika så George Crawfords knäböj i -82,5 kg på 283,5 kg. Sen han som kom att bli kungen av marklyft under 70-talet och även tidiga 80-talet, Vince Anello. Han drog 340,2 kg i klass -90 kg och hade två försök på 362,9 kg (800 lbs).

För mer om de historiska världsmästerskapen i styrkelyft kan du lyssna på Tyngre Kraftsport Avsnitt 112 –  50 år av VM i Styrkelyft – del 1

Gillade du artikeln kan du stötta sidan genom att handla hos tyngre genom länken tyng.re/josef_eriksson

Larry Pacifico – Världens bästa styrkelyftare

 

 

Josef Eriksson

Tyngre Shakers
Barebells Mixlåda
Jordgubbsgröt
Tyngre Styrkelyft T-shirt
Tyngre väska
8-pack magnesium klossar
Rött Gummiband
Tyngre Shakers
Barebells Mixlåda
Jordgubbsgröt
Tyngre Styrkelyft T-shirt
Tyngre väska
8-pack magnesium klossar
Rött Gummiband

Liknande inlägg